En resa genom 2013 Medarbetare i fält Årsredovisning
FILIPPINERNA /
Den 8 november drabbades Filippinerna av tyfonen Haiyan. Det är en av de värsta orkaner någonsin som nått land och förödelsen var enorm.
Miljoner hemlösa. Raserade sjukhus. Förstörda vägar och broar. Brist på mat, vatten och bränsle. I ett slag hade hela samhällen blivit otillgängliga.
För Läkare Utan Gränser blev det en utmaning att bistå med akuthjälp. Ändå lyckades vi inom några dagar nå fram till tre av de värst drabbade öarna; Samar, Leyte och Panay. Totalt fick vi in 280 miljoner kronor till arbetet i Filippinerna.
I november och december gjorde vi 96 611 patientundersökningar, utförde 3 756 operationer och hjälpte till vid 846 förlossningar. Vi hade även 133 mobila kliniker, vaccinerade 26 955 personer och distribuerade matpaket till 50 000 människor.
Filippinerna / En miljon hemlösa efter tyfonen
Fredagen den 8 november 2013 slog tyfonen Haiyan till mot Filippinerna. Det är en av de värsta orkaner någonsin som nått land och den orsakade enorm förödelse.

O mkring en miljon människor blev i ett slag hemlösa, fler än 6 000 dog och tiotusentals andra skadades. I staden Guiuan på ön Samar, dit tyfonen nådde först, fanns inte ett enda tak kvar på husen. Även sjukhuset förstördes – inte ens betongväggarna höll för vinden. Överlag innebar förstörda sjukvårdsinrättningar en enorm utmaning för den i vanliga fall välfungerande filippinska sjukvården. Insatsen i Filippinerna blev en av våra största under året. Inom loppet av några dagar hade Läkare Utan Gränser mer än 100 medarbetare på plats, däribland läkare, sjuksköterskor, kirurger, logistiker, psykologer och vatten- och sanitetsexperter. Från våra lager skickades dessutom nio lastflygplan med medicinsk utrustning, hygienartiklar och vatten- och sanitetsutrustning.

Bland de första fältarbetare som anlände fanns även flera svenskar. En av dem var kirurgen Johan von Schreeb som tillsammans med sjuksköterskan Lisa Rydell ingick i teamet i Guiuan.

Kirurgen Johan von Schreeb och sjuksköterskan Lisa Rydell på kliniken i Guiuan.

– När vi kom dit fanns ingenting där, vi kunde inte ens köpa vatten. Vi bodde på borgmästarens kontor medan vi väntade på leverans av mer utrustning, berättar Johan som var den enda kirurgen på plats.

– Till en början opererade vi 30 patienter om dagen, fortsätter han. Samarbetet med våra filippinska kollegor var väldigt bra och uppslutningen bland lokalbefolkningen var enorm. Men uppbyggnaden kommer att ta lång tid och framöver kommer det finnas stora behov av psykologiskt stöd till de drabbade.

I Burauen på ön Samar satte vi upp ett tältsjukhus bredvid stadens delvis förstörda sjukhus, med operationssal och möjlighet att utföra kejsarsnitt.
Delar av ön Panay och den omgivande skärgården var bara tillgängliga via helikopter. Våra team bistod med mobila kliniker.
Rommy var den första bebisen som föddes på vårt sjukhus i Tacloban efter tyfonen.

Våra team gav stöd till sjukhusen i Tacloban, Buraue, Balasan och Guiuan. Vi bistod med reparation av skadade byggnader, medicinsk utrustning, läkemedel, personal och en ambulans. I väntan på att de ordinarie sjukhusen skulle kunna användas fullt ut satte vi även upp uppblåsbara tältsjukhus.

Michael Pierson, logistiker från Sverige, var också en av de första som anlände. När telefonen ringde befann han sig i Paris – två timmar senare satt han på flygplanet.

– Jag hann inte förbereda mig över huvud taget. Ett kort möte, packa lite kläder. Sen åkte jag. Som tur var fick jag med mig en väska med en massa grejer som visade sig absolut nödvändiga. Det fanns ingenting på plats, varken mat eller rent vatten.

Som logistiker hade Michael en nyckelroll i inledningsfasen. På hans bord låg att ta reda på vilka förnödenheter som behövdes, hur allting skulle nå ut till de drabbade, transporter, lagerhållning och anställning av personal. Därefter åkte han själv till staden Tanauan på ön Leyte för att vara med och sätta upp det uppblåsbara fältsjukhuset. I samråd med de lokala myndigheterna bestämdes att sjukhuset skulle sättas upp på ett stort torg. Michael anställde och tränade upp lokal personal som hjälpte till att ta bort allt bråte på torget. För att sjukhuset skulle fungera behövde han dessutom se till så att det fanns vatten och elektricitet.

– Det fanns ingenting på plats som fungerade. Vi flög in stora generatorer och mängder med diesel för att vara självförsörjande på elektricitet och vi samarbetade med lokala lastbilsfirmor för att transportera våra egna vattenreservoarer till platsen.

– Läkare Utan Gränser är verkligen duktiga och specialister på sådana här situationer, fortsätter han. När det väl är akut kan vi agera så otroligt snabbt. Det betydde mycket för de människor som drabbats av tyfonen.

Viljan att hjälpa Filippinerna var stor bland allmänheten, både i Sverige och i andra länder. Totalt strömmade 280 miljoner kronor in till vårt arbete. I Sverige fick vi in 14,7 miljoner kronor i öronmärkta medel till Filippinerna. Under perioden efter katastrofen fick vi också in 9,6 miljoner kronor till akutfonden. Tack vare detta stöd kunde våra team bistå många tiotusentals människor. Efter några månader kunde vi stänga det uppblåsbara sjukhuset i Tacloban och tältsjukhusen nära Tanauan eftersom den ordinarie vården fungerar igen och det inte längre finns behov av vårt stöd.

TUBERKULOS /
En flicka med tuberkulos undersöks på vår klinik i Kampong Cham, Kambodja. Resistenta former av tbc utgör ett växande globalt hälsohot. Läkare Utan Gränser är i dag en av de största icke-statliga organisationerna som behandlar multiresistent tbc.
Patienter med multiresistent tbc får behandling och psykosocialt stöd av vårt team i Bombay i Indien. Fram till nyligen var det mycket svårt att diagnostisera multiresistent tbc. Nu har ett nytt diagnosverktyg tagits fram som ger svar inom två timmar.
Saliet har multiresistent tbc och hiv. Han undersöks av läkaren Maria Sartae i sitt hem i Manipur, Indien.
TUBERKULOS / Hostan som världen glömde
I många år bedrevs ingen forskning kring tuberkulos. I dag har multiresistenta former av sjukdomen än en gång blivit ett globalt hälsohot. I Indien dör varje år 330 000 människor i tbc.

D et är sen eftermiddag i Bombay, Indiens största stad, och på Läkare Utan Gränsers klinik för patienter med hiv och tuberkulos har personalen samlats för att gå igenom dagens händelser. En av läkarna är orolig för sin patient, en svårt tbc-sjuk kvinna som övertalats av sin make att följa med på begravning i hembyn, trots att hennes ena njure håller på att lägga av. En annan patients odlingar har varit negativa två gånger i rad och nu håller alla tummarna för att det ska fortsätta på samma sätt. En tredje, en ung tjej, har svårt med motivationen. Kanske behöver hon stöd av psykolog för att orka fortsätta behandlingen?

Och så där fortsätter de. Bollar siffror och medicinska förkortningar. Framgångar och bakslag. Det är läkare, sjuksköterskor, psykologer och socialarbetare. Sen bjuder nån på fredagspizza och kall läsk. Ute är det 40 grader varmt och alla fönster står på vid gavel – det gör de alltid eftersom ventilation är avgörande för att minska spridningen av tuberkelbaciller.

Inte i något annat land i världen finns det så många människor med tuberkulos som i Indien. Tre miljoner beräknas vara drabbade, det är en femtedel av den globala sjukdomsbördan, och varje år dör 330 000 indier i sjukdomen. Även om vem som helst kan drabbas är det värst i storstädernas slum. Precis som det var i vår del av världen för bara ett par generationer sedan.

I Bombay bor 60 procent av befolkningen i de växande slumområdena. Här är det trångt och instängt. Ofta delar 7–8 personer på ett rum, det finns knappt någon ventilation, inga fönster och ibland ingen el till fläkten. Och att använda skyddsmask för mun och näsa under hela den tid som behandlingen tar – två år för de former av tbc där bakterierna utvecklat resistens mot de mest effektiva läkemedlen, så kallad multiresistent tbc – är det inte många som klarar.

Många orkar inte fullfölja behandlingen. Men om man avbryter den i förtid riskerar man att bli resistent mot de läkemedel som finns. Hur många tabletter som en patient med multiresistent tbc måste ta under behandlingen ser du här om du skrollar vidare:

I slutet av 2012 och i början av 2013 godkändes två nya läkemedel mot tuberkulos. Det var de första nya medicinerna som kom ut på marknaden sedan tidigt 60-tal – i den köpstarka västvärlden ansågs sjukdomen besegrad och därför fanns inga incitament för läkemedelsbolagen att satsa på nya tbc-läkemedel. Men under alla dessa år hade befolkningen i Indien och andra länder i Asien och Afrika fortsatt att smittas, insjukna och dö av tbc. Sedan Sovjetunionens sammanbrott, och nedmonteringen av den statliga tbc-kontrollen, har epidemin också fått starkt fotfäste i flera av de forna Sovjetrepublikerna. Och på senare år, inte minst i hiv/aidsepidemins kölvatten och efter flera mindre epidemier i västvärlden, har världssamfundet fått upp ögonen för att tuberkulos i själva verket utgör ett globalt hälsohot.

Allra värst är de former som är resistenta mot flera av de viktigaste läkemedlen. Läkare Utan Gränser behandlar varje år tusentals människor med multiresistent tuberkulos, och behandlingen är nästan ofattbart grym. Den sträcker sig över två år med upp till 20 olika dagliga mediciner och åtta månader av dagliga injektioner. Bland biverkningarna finns kronisk dövhet, psykoser och ständigt illamående.

– De mediciner mot multiresistent tbc som finns tillgängliga i dag ger väldigt svåra biverkningar, säger Homa Mansoor, en av läkarna på kliniken i Bombay. Ungefär var femte patient blir psykotisk, en del blir döva, andra förlorar känseln i armar och ben. Vid flera tillfällen har det hänt att våra patienter gått tillbaka till sin husläkare som övertygat dem om att de fått felaktig dos och att det är därför de har biverkningar. Så läkaren ändrar dosen eller tar bort någon medicin, trots att detta innebär livsfara för patienten.

Ett annat problem, i Indien och på många andra håll i världen, är att även om tbc-mediciner är gratis är det inte säkert att de finns tillgängliga.

– Du får kanske tre mediciner av läkaren men den fjärde måste du köpa själv, säger Sherry DuBois, fältkoordinator i Bombay. Kanske gör du det, kanske inte. Det beror på om du har råd. Och även om du har råd att påbörja behandlingen kanske du slutar efter några månader när pengarna är slut, eller när hostan gått över. Men att inte fullfölja behandlingen kan få förödande konsekvenser. Risken är stor att tbc-bakterierna utvecklar resistens mot medicinen och att man smittar andra i sin omgivning.

För Läkare Utan Gränsers tbc-patienter i Indien, liksom för alla som drabbats av resistenta former av sjukdomen, är vägen till ett tillfrisknande mycket lång. Om de över huvud taget når fram. Av patienter med multiresistent tbc är det totalt sett bara en femtedel som får rätt behandling och av dessa är det färre än hälften som tillfrisknar. Så ineffektiva är medicinerna, och så svår är behandlingen att fullfölja.

– Att behandla patienter med multiresistent tbc är en utmaning varje dag, säger sjuksköterskan Hanna Kaskinen på kliniken i Bombay. Det är så lätt att de ger upp, för att de inte orkar med biverkningarna eller för att de är den enda i familjen med en inkomst och inte kan gå till jobbet iförd mask. För att kunna besegra tbc måste vi få fram bättre och mer effektiva mediciner. Det måste också bli lättare att diagnostisera tbc så att patienter med resistenta former får rätt behandling på en gång. Bara då har vi en chans att vinna över sjukdomen.

2013 i korthet och
videorapporter från medarbetare i fält