En resa genom 2013 Medarbetare i fält Årsredovisning

Humanitära kriser i Centralafrikanska republiken, Syrien, Sydsudan och Filippinerna. Försummade sjuk­domar som resistent tuberkulos. Och mycket mer. Läkare Utan Gränser var på plats. Följ med på en resa genom 2013.
Våldet i Centralafrikanska republiken eskalerade under året, byar brändes och hundratusentals tvingades på flykt. En mamma väntade med sina sjuka barn på Läkare Utan Gränsers klinik i huvudstaden Bangui.
I början av december svepte en våldsvåg genom Bangui. På Community-sjukhuset behandlade våra team 280 skadade inom loppet av en vecka. I takt med att allt fler sökte sig till flyktinglägren ökade antalet patienter med luftvägsinfektioner.
Enbart under december bistod vi med sjukvård till 400 000 människor. Vi arbetade på sju sjukhus, två vårdcentraler och 40 hälsostationer på flera av de mest våldsamma platserna. Våra akutteam bestod av fler än 100 internationella medarbetare och 1 100 lokalt anställda. Dessutom fortsatte våra 7 ordinarie projekt i landet, med bland annat behandling mot malaria och sömnsjuka.
Ett land lämnat åt sitt öde
Centralafrikanska republiken
Hundratusentals människor tvingades på flykt, kliniker förstördes och i december nådde våldet extrema nivåer. Läkare Utan Gränser var en av få organisationer på plats i det sargade landet.

D

en humanitära krisen i Centralafrikanska republiken har pågått länge, med uppblossande strider och stora umbäranden för civilbefolkningen. Redan 1997 började Läkare Utan Gränser jobba i landet där tillgången till hälso- och sjukvård varit ytterst begränsad och dödligheten stor i enkla sjukdomar som malaria och luftvägsinfektioner. De strider som regelbundet blossat upp i norra delen av landet har ytterligare bidragit till befolkningens utsatthet. De senaste tre åren har vi vid otaliga tillfällen vittnat om den allt värre humanitära situationen i landet.

Efter statskuppen i mars 2013 förvärrades situationen drastiskt och i slutet av året nådde våldet extrema nivåer. Det är ex-Seleka mot anti-Balaka, muslimer mot kristna. Men i lika hög grad är det resultatet av en djup kris som pågått i åratal och där samhällsstrukturen rasat samman, dödligheten i förhållandevis enkla sjukdomar skjutit i höjden och intresset från omvärlden att göra en insats minst sagt varit ljummet. Under året har våra medarbetare fått vittnesmål om och själva bevittnat hur desperata människor flytt undan våld och brutala attacker. Hur svårt skadade gömt sig i skogen i flera veckor utan att söka vård. Samtidigt har livet på flykt lett till en kraftigt ökad risk för sjukdomar som malaria, luftvägsinfektioner och diarré.

Som en av få internationella organisationer fanns Läkare Utan Gränser på plats för att bistå den utsatta befolkningen med akutsjukvård, mobila kliniker och behandling mot sjukdomar som malaria. I december åkte den svenska läkaren Emilia Alfonzo Rodriguez till huvudstaden Bangui där hon arbetade på ett trauma-sjukhus. Under den perioden var läget i Bangui extremt spänt, med ständiga attacker på civila och akut brist på tillgång till sjukvård.

I Bouca i nordöstra delen av landet har människor flytt undan striderna och sökt skydd på en skola på det katolska missionsområdet.

I trakterna kring Bossangoa övergavs hela byar och befolkningen sökte skydd i bushen eller provisoriska läger. Läkare Utan Gränser bistod med vård och förnödenheter.

300 000 människor flydde till grannländerna Tchad, Kamerun och Kongo-Kinshasa där Läkare Utan Gränser också fanns på plats.

Läkaren Javiera Puentes undersöker ett litet barn på sjukhuset i Batangafo.

– För att kunna ta hand om alla patienter hade vi byggt upp sex sjukvårdstält utanför sjukhuset. Där jobbade jag med postoperativ vård. Men skottlossningen pågick hela tiden och när den var som värst fick vi gömma oss i operationssalen inne i sjukhuset som hade tjocka väggar. Patienter med frakturer från skottskador, som låg i sträckbänk i tälten, var vi tvungna att lämna kvar, berättar Emilia.

På den internationella flygplatsen, bara några hundra meter från landningsbanan, befann sig 60 000 internflyktingar. Många kom från Bangui, de kunde se sina hus från lägret men de vågade inte återvända hem.

– Det var tydligt att alla var drabbade av våldet. Vi hade patienter som inte vågade gå hem när de var färdigbehandlade. De stannade kvar på sjukhuset tills de hade ordnat något annat boende. Många av våra inhemska medarbetare flydde själva till lägret vid flygplatsen. Där började de jobba på de små hälsostationer som vi öppnat. De både bodde och arbetade i lägret.

I det våldsamma kaos som präglade vardagen i stora delar av landet är inte heller sjukvårdsinrättningar en säker plats. Samtidigt som behovet av sjukvård var större än någonsin – till följd av våldet men även den allt mer utsatta levnadssituationen bland internflyktingarna – har våldet flyttat in på sjukhusen. Både i Bangui och på andra håll i landet tvingades Läkare Utan Gränsers team ofta hantera våldsamma attacker i närheten av eller inne i sjukhusen. Vid flera tillfällen ingrep medarbetarna själva i samband med att beväpnade män attackerat eller hotat att döda någon, däribland sjuka och skadade patienter.

– Situationen var kaotisk med beväpnade män som kom och gick på sjukhuset, beväpnade patienter och familjemedlemmar och besökare som kanske också bar vapen. En del av dem vägrade lämna ifrån sig sina vapen i sjukhusentrén, berättar Jessie Gaffric som var akutsamordnare vid Communitaire-sjukhuset i Bangui i december.

– Men inne på sjukhuset gjorde vi aldrig någon skillnad mellan patienter som tillhörde olika religioner eller grupper. Alla placerades tillsammans. Och även om situationen många gånger var hotfull fick jag känslan av att befolkningen ändå respekterar vårt arbete och accepterar våra regler.

De fick hela tiden påminna patienter och besökare om att ett sjukhus är ett ställe dit man kommer för att få medicinsk vård och att konflikter får stanna utanför, fortsätter hon.

– Vi pratade mycket med våra patienter och förklarade vår policy för dem och deras familjer. Och jag tror att trots det dagliga hotet mot patienterna och närvaron av vapen på sjukhuset så respekterade människorna vårt arbete. Men det fanns kvällar när vi åkte därifrån och undrade om alla patienterna skulle finnas kvar när vi kom tillbaka.

SYRIEN /
Konflikten i Syrien gick in på sitt tredje år. Befolkningens utsatthet blev allt värre och fler än två miljoner människor sökte skydd i grannländerna.

Syriska flyktingar strömmar in i Irak. Läkare Utan Gränser fanns på plats både inne i Syrien och i Irak och de andra grannländerna. Våra team bistod med sjukvård och psykologiskt stöd och delade ut kokkärl och filtar till flyktingar i Libanon, Jordanien, Irak och Turkiet.

Under 2013 drev Läkare Utan Gränser 6 fältsjukhus i norra Syrien, vi hade mobila kliniker och bistod även 28 sjukhus och 56 vårdcentraler med mediciner, materiel och andra förnödenheter. Antalet syriska flyktingar i grannländerna ökar stadigt. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR uppgick antalet i september 2013 till 2,11 miljoner.

SYRIEN / BREV FRÅN KRIGET
I början av 2013 ansvarade sjuksköterskan Katrin Kisswani för ett av Läkare Utan Gränsers fältsjukhus i Syrien, nära gränsen till Turkiet. Här berättar hon om sin tid nära frontlinjen.

D en trakt där vårt fältsjukhus ligger är inte lika hårt drabbad av striderna som områden längre in i landet. Men situationen förblir extremt labil och farlig. Nästan dagligen attackeras byarna av granater och av helikoptrar som släpper splitterbomber. Många av våra patienter har kross- och splitterskador som de fått när deras hus kollapsat.

Trakten är så vacker, och på molnfria dagar ser man bergen. Men skönheten är bedräglig – samma klara blåa himmel är ett tecken på att helikoptrarna kommer. Vissa dagar släpptes flera bomber mitt i byarna och vi fick ta hand om de skadade, däribland kvinnor och barn, på vårt fältsjukhus. En person var död redan vid ankomsten, andra behövde opereras, de hade inre blödningar och en äldre kvinna fick sin fot amputerad till följd av splitterskador.

Katrin Kisswani, på väg in i Syrien.
Även när helikoptrarna inte släpper några bomber kan de orsaka stor skada. Vid det här laget är människor så rädda för dem att så fort de hör det smattrande ljudet av en helikopter får de panik, och det leder till trafikolyckor, motorcyklar som kör in i bilar eller in i väggar. En gång behandlade vi ett barn som befann sig på taket till sitt hus när helikoptrarna kom. Han blev så rädd att han hoppade och föll flera meter ner på marken. När han kom in till oss hade han hjärnskakning och andningssvårigheter, men som tur var kunde vi ge honom den behandling han behövde och han blev återställd.

Våra team kunde bara arbeta på den oppositionskontrollerade sidan. Eftersom kriget pågick i närheten tvingades vi inrätta en operationssal i en grotta. Vår förhoppning har hela tiden varit att kunna nå fler behövande och ge vård till människor oavsett på vilken sida i konflikten de står.

Behoven av vård var enorma. Inte bara till följd av kriget utan också för att den ordinarie vården kollapsat. Många av våra patienter har kroniska sjukdomar som hjärtproblem och diabetes.

I augusti fick vi rapporter från sjukhus i Damaskus-området som stöds av Läkare Utan Gränser att man hade tagit emot 3 600 patienter som uppvisade neurotoxiska symptom. Vi bistod med atropin, ett läkemedel som används för att behandla sådana symptom.

Syriska flyktingar i ett tillfälligt läger i Deir Zenoun i Libanon. I lägret fanns varken tillräckligt med vatten eller sanitet och många barn drabbades av smittsamma sjukdomar.

Konflikten är en ständig källa till rädsla och oro hos befolkningen. Vi bistår många internflyktingar som flytt från områden där striderna är ännu mer intensiva och för dem har det normala livet upphört, det liv där man har mat för dagen, bränsle, vatten, när barnen går i skolan och man har en idé om vad framtiden kommer att föra med sig. Allt sånt är borta. Vi möter barn med depression som inte kan äta eller sova. Vi delar ut filtar, hygienartiklar och plastdunkar till vatten. Dessutom har vi mobila kliniker för att nå dem som inte kan ta sig till vårt fältsjukhus.

Många av våra patienter har krigsrelaterade skador men vi ägnar också mycket tid åt grundläggande hälso- och sjukvård och åt kroniska sjukdomar som högt blodtryck, hjärtsjukdomar, astma, diabetes och liknande. Tillstånd som blir allt vanligare och drabbar patienterna allt hårdare eftersom hälso- och sjukvårdssystemet i Syrien mer eller mindre har kollapsat. Vi hade en cancerpatient som var i behov av cytostatika.

En förstörd by i norra Syrien.
Han kom till oss i ett sent skede och allt vi kunde erbjuda var smärtlindring. Det finns också massiva problem när det gäller mödrahälsovård. Gravida kvinnor har i princip ingenstans att ta vägen och tvingas föda hemma, och förhoppningsvis lyckas de få tag i en barnmorska. Det här är något som blir allt vanligare och därför bistår vi vid vanliga förlossningar och vid behov gör vi också kejsarsnitt. Ibland när vi inte kan behandla någon, eller inte har resurser att ta hand om en akutpatient, försöker vi ordna transport till sjukhus i Turkiet. Det kan vara väldigt komplicerat. Men konflikten i landet har nu pågått i två år och under den tiden har hälsosystemet på många håll bokstavligen upphört att existera.

I SYDSUDAN HAR SJUKVÅRDEN
HAMNAT I SKOTTLINJEN